Detta är tredje gången i mitt liv jag är långtidssjuk. Jag vet att varje motgång är en prövelse för nästa steg i livet. Jag slås med känslan av att vilja mycket, men inte orka. Alla har vi upplevt en lång arbestsdag eller en heldag på tivoli som tar all vår enargi. Men den orkeslösheten är underbar, befriande... Man vet varför man e tröt, det ger en tillfrestälese av livet. Men känslan av att sitta i soffan, vilja gå en promenad, vilja baka kanelbullar, vilja plantera om blommorna, vilja måla en tavla, viljan att träffa vännerna men att hela kroppen säger nej... Stopp!! Kan inte!! Den känslan blir jag aldrig överens med.
Jag vet att smärta spela spratt med ditt mine, jag vet att mediciner susar ut dina minnen. I helhet är det hemsk att inte minas, men oftast går jag genom livet och är inte medveten om min glömska. Men då och då kommer värkligheten ikapp. I går körde vi förbi några vänner på en kopp te. Familjens mormor och morfar va på besök. Mormor ger mig en stor kram. Säger- du ser alltid så fin ut;) en trevlig komplimang som gör mig glad in i hjärtat. Men det sorgliga i det hela är att jag inte mins henne, inte alls. Jag vet vi har träffats för det har prinsen berätta, men minnena är helt borta. Jag önska så jag kom ihåg henne.
När jag upplever en sådan hädelse blir jag påmind av hur mycket som försvinner, hur mycket som har försvunnit genom åren. Det känslan gör mig ledsen samtidigt som den gör mig stärk. Den ger mig enu mer viljestyrka att bli frisk. Att inte sluta kämpa och inte ge mig, att aldrig ge mig.
Jag känner många människor som lever med ständig smärta på ena eller andra sätet. Jag vet att man lär sig hantera det, hittar en balans i vardagen. Efter ett tag går det på rutin och man glömde bort smärtorna, eller rättare sagt, glömmer bort hur det är att må bra, att inte ha ont, att inte vara hindrad i sin vardag.
Rädslan i allt detta bygger inte på att jag kanske får ha ont hela livet. Det kan jag hantera, det har jag gjort för, jag har lärt mig leva med min nervskada. Rädslan ligger i att dom inte hittar felet och då inte kan ge mig redskapen att hantera smärtan. Rädslan ligger i att jag gång på gång ska bli påmind av att jag inte mins.
Trevlig kväll mina nära och kära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar