Bara ett tack!

När jag var sjuk med systorna för 15 år sen lovade jag mig själv att försöka bli duktigare på att berätta hur jag känner. Dela med mig om varför jag reagera på ett positivt eller negativt sätt.
Dom första åren var det inte så svårt. Även om jag nog inte alltid var så duktig på att utrycka mig på rätt sätt. Åren gick och jag som många andra blev uppslukad av mitt livets vardag och glömde bort vad jag hade lovat mig själv... Det så lätt att säga något positivt till en annan person...
En liten komplimang.

Under dom senaste tre åren och alla smärtor har jag börjat förstå att mitt jobb som nagelteknolog har lärt mig väldigt mycket om människor. Därför är det så mycket viktigare att berätta vad man känner.
Dom stakars läkarna jag har skällt på, har bara fått sig en radenga. Jag har inte tagit hänsyn till verken mina ordval eller deras  känslor. I efterhand tycker jag inte ens dom förtjänar en ursäkt.
Detta får mig att fundera på om jag i grund och botten är en "elak" människa. Mitt sunda förnuft säger mig att jag borde känna någon form av ånger. I alla fal ha dåligt samvete, men tyvärr inte.
Jag känner bara ilska. Hade vi bott i USA, hade jag sett till att dom mist sin läkarlicens.
Finns inga pengar i välden som skulle kunna ändra den känslan. Det skrämmer mig. Tänk att man kan var så arg på en annan människa, att man bara blir nöjd om dom själv får "ont".
Där kommer tanken igen, är jag en elak människa?

Innan jag åkte hem från sjukhuset förra svängen, tog jag mig tid att personligen tacka alla sjuksköterskor som tagit väl hand om mig. Jag berömde deras sätt att bemöta mig som patient. Deras fantastiska förmåga att få en känna sig trygg i deras händer. Mina små stjärnor kallar jag dom.
Idag pratade jag ostört fem min med en av sekreterarn och bad om ursäkt om jag varit otrevlig när jag ringat i "desperata" situationen och velat ha svar, samt tackade henne för hennes små samtal som hjälpt mig på resans gång.
Vid alla dessa möten har jag blivit bemöt av tårta och tacksamhet över vilken fin människa jag själv är och vilket gott humör jag har samt hur tacksam och trevlig jag e. Dom blir så glada av att höra mina ord och hur mycket det betyder att jag uppskattar dom och deras sätt att jobba.
Det känns bra att kunna ge en annan människa en lite "gåva" även om det bara är ett TACK.

Tänk att man kan känna så mycket tacksamhet eller ilska inför människor man inte känner, riktigt.
Får mig att fundera på hur känner man för människorna som finns i sitt liv? Dom som man umgås med och sina föräldrar. Mina förälskar kände jag en enorm ilska för. Det gör jag inte längre, men jag har dom på armslängds avstånd och jag känner att jag konstant sätter upp en skyddsbarikär genom hårda bestämda ord och och djupa andetag. Jag tillåter inte mig själv att tro på att dom kan ändras även om jag dagligen säger till människor. Han/hon kanske har ändrats, ge dom en ny chans. Detta gör mig till en människa med dubbelmoral. Min far har mycket dubbelmoral. Tror inte han vet det själv. Jag kanske är mer lik min egen far än jag vill erkänna och därför så "hård"mot honom.
Eller är jag bara en elak människa?

Mina vänner är min familj. I min värld är inte blod tjockare än vatten. Även om jag kan avtunnas människor som känner Så. Jag tänker mig att det måste vara en fantastisk känsla.
Jag glömmer tyvärr bort att tacka mina vänner för det stöd dom ger. Alla skratten, tårarna, upplevelserna, överraskningarna, hjälpen, och mycket mer.
Tanken finns,  med orden kommer på något sätt aldrig över mig. Vilket är synd. Dom om något förtjänar att får tårar i ögonen av tacksamhet för att jag e tacksam. Dom om något förtjäna ett hjärtligt TACK. Ett TACK som man bär med sig genom livet, som berör en så pass djupt att det hjälper en att resa sig i svåra tider vid blota tanken...

Bara ett tack :)

Vårdgarantin!

En patient i rummet bredvid mig fick precis information av sjuksköterskan, att hans operation blev inställd. Han fick till svar att det kunde beror på att operationen innan honom drog ut på tiden. Men dom skulle kanske försöka operera honom i morgon. Nu han hemskickad utan ny information.

Jag vet inte vad som är fel eller varför han ska opereras. Men jag känner vilken enorm våg av ilska, sorg, rädsla och medlidande som sköljer över mig. Jag kan minnas in i minsta detalj hur jag själv mådde i den situationen. Hur hjälplös, uppgiven och ledsen man kände sig.
Jag kunde inte låta bli att gå till honom och hans flickvän. För att dela med mig av min lärdom kring vårdgarantins labyrint och sjukvårdens slagfält.

Dom som jag (då) sitter i god tro och hittar ursäkter till situationen. Nästan ber om ursäkt för att dom är ledsen och vill ha svar på frågor som ingen, kan ge några ärliga svar på... Tyvärr.

Vårdgarantins verklighet i ögonen på en patient! 

Det skrivs och berättas för alla sjuka människor att vårdgarantin finns. Men ingen berätta var som står  med små bokstäver. Vårdgarantin på 90 dagar gäller ENDAST när behandlingen/operationen kan förbättra eller vara avgörande för patientens välmående/tillfrisknad. 

Det gäller därför INTE när du väntar på en undersökning, för att få svar på vad som är fel. 

Vårdgarantin gäller från den dagen du muntligt eller skriftligt får besked av din läkaren att en åtgärd ska göras. Från den dag har sjukhuset 90 dagar på sig att utföra operationen eller behandlingen. 

Det är även sjukhusets ansvar att informerat patienten att han/hon ska/kan obrå vårdgarantin om dom på något sätt vet/ser att dom inte kan hålla sina 90 dagar. 

OM en patient vill obrå vårdgarantin är det sjukhusets ansvar att informera patienten om tillvägagångssättet. Om dom inte kan det, ska man kontakta http://www.skane.se/patientnamnden

På varje sjukhus finns det en ansvarig person som ska hjälpa alla patienter som obrår vårdgarantin. 

Det är den personens ansvar att kontakat den gemensamma "polen" som ha information om alla

patienet som väntar på hjälp, hur lång väntetid som dom olika sjukhusen har, samt vilken 

kompetens som finns tillgänglig. 

Om inte sjuksköterskan vet detta bör avdelningens sekreterar veta det. 

Skulle du som patient kunna få hjälp någon annan stans i Sverigen snabbare än ditt eget sjukhus 

kan erbjuda. Är det deras ansvar att boka allt och betala (nästan allt) övriga kostnader. 

Sen är det med sorg, jag måste berätta att systemet tyvärr inte fungerar alltid. 

Sjukhusen straffas inte om en patient inte blir hjälpt inom 90 dagar. Man anser att det är bättre

att ge dom en morot. Det vill säga. Beroende på hur många patienter sjukhuset hjälpte inom 90 

dagar desto mer pengar får dom i bidrag. Vilket jag tycke är fel. Då spelar det ju inte sjukhuset 

någon roll om patienten har fått vänta 91 eller 991 dagar. Sen om dom får ytterligare pengar 

beroende hur många patienter dom hjälper från "polen" det vet jag tyvärr inte. 

Sen stänger alla sjukhus ner under tre sommarmånader. Då operera man endas en dag i veckan 

samt bara cancerpatient och livshotande skador. Skulle det bli något lite håll får vi anda en tid. 

Jag kan inte förstå hur man kan stänga ner sjukvården i tre månader. Finns inga företag som kan 

stänga ner i tre månader och överleva. Över om vårdpersonalen ska ha semester, måste det 

finnas en bättre lösning. 

Under min kamp mot hjälp fick jag till svar, skrämmande ofta. Du har inte cancer, du får vänta. 

Jag tycker det är en hemsk mening...tydligen rangordnar man patienter. 

#livshotande

#barn

#cancer

#smärta

Sen berätta dom inte mer. Den frisk personen i mig kan förstå att man på något sätt måste göra 

vissa grund "regler" men den sjuka personen i mig har svårt att förstår. I en perfekt värld skulle 

alla fyra vara lika viktiga. Drömma får man ju alltid. ;) 

Jag hoppas detta kan hjälpa någon annan någon gång i framtiden. Eller jag kan personligen 

hjälpa någon. Önskar ingen människa ska få genomlida min resa... 

Jag vet att min lärdom kommer hjälpa mig i nästa steg i livet och jag vet att jag kommer ur detta 

stärkare än någonsin, jag vet att jag och min prins har kommit varandra närmare och är stärka som 

ett par. Klara vi detta klara vi allt... 

Tack för titten. :) 

Och du..... Glöm inte värdesätt varje frisk dag du har...