Operation!

Tisdagen den 10 sep 2013 fick jag äntligen min efterlängtade operation. Som jag har kämpat för att få doktorn till att utföra operationen. Jag har länge trott att endtarmen är roten till problemet. Men mina läkare har inte tyckt att jag skulle kunna ha så ont av en infektion i endtarmen.
Efter tre veckor på gastroenheten i september förra året fick jag nog och bad min allmänläkare om en remiss till Lund eller Malmö för en secon opinion. Doktorn i Malmö ansåg att man skulle ta bort endtarmen. Hon remittera mig tillbaka till HBG för att jag inte skulle behöva vänta så länge.
Jag såg att doktorn inte var så nöjd med beslutet från Malmö, men givetvis tänkte han genomföra operationen enligt planerat.

När jag vaknade upp efter ca fem timmars operation, kom doktorn förbi och pratade med mig.
Han berättade att allt hade gått jätte bra. Inge komplikationer på vägen.
Mina cystor på mjälten är oförändrade, endometriosen började dra sig tillbaka samt inga andra överraskningar i buken.
Endtarmen var så inflammerad och "rutten" att man inte hade kunnat använde den om man velat ta bort min stomi. Sen hittade dom även en stor samanväxting mellan endtarmen och ena eggledaren.
Läkaren lyckade nästan få bort allt, men fick lämna kvar lite för att inte skada min äggledare.
I övrig gick allt jätte bra att ta bort. Man har även sytt rumpan inifrån för att jag inte skulle få problem med stygnen eller läkningen. Tanke är att stygnen ska släppa själv och "försvinna"

Eftersom dom fick öppna upp mig i magen också fick jag en tunelerad ryggbedövningen.
Som satt 14 dagar. Det fungerad inte så bra i början. Men efter lite "recept" ändringar på bedövningen fick dom den till att hjälpa mig jätte bra på magen men inte i rumpan.
För att hjälpa mig med smärtorna i rumpan fick jag en morfinpump.
Väldigt praktiskt liten sak. Den gav mig morfin jämt över hela dygnet samt att jag kunde trycka på knappen för mer om jag behövde. Ibland fick jag över ex ketogan av personalen om det gjorde väldigt ont. Morfin pumpen stängde man efter tio dagar. Vilket har fungerat jätte bra. Personalens ger mig ketogan vid behov, men vi försöker klar oss på piller.

Det blev ett intressant slut på ryggbedövningen. Sköterskorna gör kontroller med jämna mellanrum. Dom kollar blodtryck, syresättning, frågar om man kan röra ben, fötter mm och hur ont har du nu?
Natten till tisdagen den 24sep domnade mina fötter, vänstra ben och halva höger. Kändes som dom halvsov. Sköterska blev lite orolig och ringde jour doktorn. Han var lite rädd för att ge mig en smärttopp och bad sköterska sänka edan från 10 till 9 OM jag kände att jag stod ut med dommnimgaran och det inte påverka min andning. Doktorn ville helst vänta tills dag personalen var på plats och han visste det fanns resurser att hjälpa mig om jag fick ont.
Jag vaknade ett flertal gånger under natten helt dygn vått över allt, alla sängkläder, täcken, kuddar, kläder och jag. Man skull tro jag tagit en dusch i sängen. Sköterskorna hjälpte mig med torra kläder och sängkläder med då jag vid den tidpunkten blivit förlamad i båda ben och höfter var man inte till mycket hjälp. Obehagligt att inte kunna röra sig och hjälpa till.
Kl 07.00 stängde dom av edan. Långsamt fick jag tillbaka känseln i benen och höfterna. Men inte fören  kl efter ett kände jag mig normal igen och kunde stå stadigt på mina ben.
Jag var lite nervös över hur ont jag skulle få, i snittet på magen. Men det kändes jätte bra och känns fortfarande jätte bra. Känner inte av dom gamla smärtorna heller. Underbart!

Det är en evig kamp att repa sig efter operatinenen i endtarmen. Även om jag visste det skulle bli tufft, hade jag inte räknat med alla dessa "hinder" Jag har enormt svårt att sitta. Dom första 14 dagarna var det helt omöjligt att belasta direkt på rumpan. Men det börjar bli litet lättare. Korta stunder med en rund kudde kan jag sitta på en stol. Igår började det nästa kännas bra att sitta. Även om det bara var en kvart. ;)  Böja sig är något jag mer än gärna undviker. Balanssinnet lyser med sin frånvaro. Yrseln slår på när jag är uppe går och sitter upp. Efter en stund blir jag helt kallsvettig och känner mig vit om nosen. Här på sjukhuset har jag ett gåbord och massa tjejer som finns till hanns när man behöver hjälp. Känner mig lite nervös för hur det ska gå hemma.
Jag mår även konstan illa, har svårt att äta. Jag hade lite hoppats på att alla dessa tråkiga symtom skulle försvinna när dom stängde av ryggbedövnngen. Även om det har blivit bättre är det tyvärr långt ifrån bra. Känns som en ond cirkel. Jag vill inte äta för då mår jag illa. Om jag inte äter får kroppen ingen näring. Får kroppen ingen näring, blir jag inte av med yrseln. Blir jag inte av med yrseln blir det svårare att röra sig och tar länge tid för mig att bli stärk och få komma hem.

Natten till idag, sov jag äntligen utan att vakna av smärtor mitt i natten. Gick även bra på morgonen. Behöver inte be om mer medicin ut över det som var ordinerat ända fram till lunch. Underbart. Även om jag kände mig ledsen och nerstämd hitta jag ett lite hopp om att, NU kommer det snart bli riktigt bra och jag kommer komma hem till min älskade prins.
Men lyckan vände snabbt..... :(
Jag hade känt ett stygn i rumpan som stack ut ca 5mm. Sköterskan hade frågat doktorn vad dom skulle göra med det. Fick till svar, att dom skull ta bort det.
I min lilla värd när jag fick det svaret tänkte jag. Hmmmmm, ok. Då klipper dom nog bara bort den lilla biten eftersom jag e sydd på insidan. Vänder rumpan till och känner mig inte så bekymrad,
tills det börjar göra JÄTTE ONT
Jag ber sköterskan sluta medan tårarna rinner av smärta. Hon sluta och säger. Oj oj. Trodde inte du skulle reagera så häftigt. Jag fråga vad hon gjorde eftersom det gjorde så ONT. Då berättar hon att hon försökte dra fram hela stygnet för att kunna klippa bort det. Hon har lyckats dra så mycket att nu sitter knuten till stygnet på utsidan av operationssnittt.
Jag har så fruktansvärt ont nu, trots 7 sprutor ketogan. Jag kan knappt röra mig utan att stiga i smärta. Jag kan inte gå utan att gråta av smärta.... :(
Jag blir så ledsen.... Kan inte förstå hur hon tänkte. Jag har nu sagt att ingen får röra mig i rumpan igen, utom doktorn. Ber en stilla bön att hon inte har gjort någon permanent skada i rumpan på mig.

I morgon är det en ny vecka... Hoppas på lite medvind och en god natts sömn.
Hoppas även att smärtorna lugna sig igen. Just nu känns det som operationsdag fem smärtmessigt i rumpan....

Tack för titten :)