Sluta inte kämpa!

Jag har äntligen fått en operationstid. Den 10 sep, vet tyvärr inte vilken tid. Dom har en patient till som ska operas av samma läkare som mig.
Sen dom ställde in min operationstid den 20 maj har jag hela tiden kämpat för att få en ny tid.
Jag har hela tiden inbillar mig. Om jag bara får en ny tid, kommer smärtorna lugna sig lite.
Även om jag vet att det inte sitter i psyket. Men om man ser ett slut, brukar man slappna av, på så sätt mår bättre. Tyvärr är det inte så.... Nästan tvärtom tycker jag.
Smärtorna tycks aldrig lugna sig och det är väldigt sällan min medicin hjälper på en nivå att man kan känna man lever lite.
Psyket är nästan det värsta. Jag är så ledsen hela tiden.
Gråter flera gånger om dagen utan att veta varför. Vill inte prata med folk eller träffa någon.
Vill bara ligga i min pyjamas... Inte tvätta mig, inte bry mig om nånting. Leva på skräpmat och jordgubbar.
Jag bestämde mig för länge sen när allt detta börja... Du får inte sluta kämpa Christa.
Så varje dag ser jag till att komma in i duschen. På med ren pyjamas om jag inte orkar ta på mig vanliga kläder. Ut över det bäddar jag sängen, diskar undan efter frukosten. Små pysslar i hemmet och försöker göra en stötte sak. Dammsuga, tvätta, ringa 17 samtal, laga mat, mm
En sak bara för att jag inte ska ge upp, inte sluta kämpa....
Jag tittar mig ofta i spegeln och tänker... Gud! Som du ser ut... Så jag försöker lite... Men känner mig inte så söt längre.... Känner mig, tjock, grå, sliten och livlös. Jag får många gånger dåligt samvete över hur jag ser ut för prinsens skull.
Han blev förälskad i en glad livfull och söt tjej.... Men hon känns långt bort...
Jag har bestämt mig för att hon ska komma fram igen... Inte minst för min egen skull.
Jag vet att resan kommer vara lång och tuff, men känns som det kommer vara en picknick jämfört med hur livet har varit.
Jag tänker ofta på hur mycket prinsen gör för mig varje dag. Varje dag rinner han och frågar hur jag mår, hur natten har varit med smärtor, påminner mig om mina så "måsten" peppar mig att komma ut och få lite luft. Ser till att jag äter, ordentlig mat. Lagar mat 80% av dagarna för att jag inte orkar/kan.
Finns vid min sida när jag behöver honom. Kör mig land och rike runt när jag vill träffa en vän eller två. Tar ledigt från jobb när jag ska till doktorn. Om han inte själv kan köra mig eller följa med finns hans helt enastående mor. Hon är minst en lika stork klippa son han e.
Jag tänker ofta på hur jag hade klarat mig utan prinsen och hans mor. Utan deras kärlek och stöd.
Tänk om jag inte hade träffat honom precis innan allt detta hemska hände.
Tänk om jag hade bott kvar i min lägenhet ensam med mina katter.... Jag vågar nästan inte tänka på hur enormt mycket jobbigare denna långa hemska resa hade varit. Jag tror att utan prinsen hade jag nog gett upp.
Han gör mig  sååååå enormt obeskrivlig lycklig mitt i alla smärtor. Jag har aldrig varit så lycklig.
Jag skrattat mig lycklig över att jag inte sluta leta efter den speciella känslan jag visste fanns för ut.
Över att jag inte "nöjde" mig, utan vänta på den perfekt mannen för mig, min prins.
Det jag längtar mest efter, är att få uppleva livet på nytt med min älskade prins.

Ska försöka samla tårarna och gå och lägga mig. Ber en stilla bön varje kväll att min operation inte kommer bli inställd igen.... Söta drömmar världen. Tack för titten. :)