fredag 22 november 2013

Bara ett tack!

När jag var sjuk med systorna för 15 år sen lovade jag mig själv att försöka bli duktigare på att berätta hur jag känner. Dela med mig om varför jag reagera på ett positivt eller negativt sätt.
Dom första åren var det inte så svårt. Även om jag nog inte alltid var så duktig på att utrycka mig på rätt sätt. Åren gick och jag som många andra blev uppslukad av mitt livets vardag och glömde bort vad jag hade lovat mig själv... Det så lätt att säga något positivt till en annan person...
En liten komplimang.

Under dom senaste tre åren och alla smärtor har jag börjat förstå att mitt jobb som nagelteknolog har lärt mig väldigt mycket om människor. Därför är det så mycket viktigare att berätta vad man känner.
Dom stakars läkarna jag har skällt på, har bara fått sig en radenga. Jag har inte tagit hänsyn till verken mina ordval eller deras  känslor. I efterhand tycker jag inte ens dom förtjänar en ursäkt.
Detta får mig att fundera på om jag i grund och botten är en "elak" människa. Mitt sunda förnuft säger mig att jag borde känna någon form av ånger. I alla fal ha dåligt samvete, men tyvärr inte.
Jag känner bara ilska. Hade vi bott i USA, hade jag sett till att dom mist sin läkarlicens.
Finns inga pengar i välden som skulle kunna ändra den känslan. Det skrämmer mig. Tänk att man kan var så arg på en annan människa, att man bara blir nöjd om dom själv får "ont".
Där kommer tanken igen, är jag en elak människa?

Innan jag åkte hem från sjukhuset förra svängen, tog jag mig tid att personligen tacka alla sjuksköterskor som tagit väl hand om mig. Jag berömde deras sätt att bemöta mig som patient. Deras fantastiska förmåga att få en känna sig trygg i deras händer. Mina små stjärnor kallar jag dom.
Idag pratade jag ostört fem min med en av sekreterarn och bad om ursäkt om jag varit otrevlig när jag ringat i "desperata" situationen och velat ha svar, samt tackade henne för hennes små samtal som hjälpt mig på resans gång.
Vid alla dessa möten har jag blivit bemöt av tårta och tacksamhet över vilken fin människa jag själv är och vilket gott humör jag har samt hur tacksam och trevlig jag e. Dom blir så glada av att höra mina ord och hur mycket det betyder att jag uppskattar dom och deras sätt att jobba.
Det känns bra att kunna ge en annan människa en lite "gåva" även om det bara är ett TACK.

Tänk att man kan känna så mycket tacksamhet eller ilska inför människor man inte känner, riktigt.
Får mig att fundera på hur känner man för människorna som finns i sitt liv? Dom som man umgås med och sina föräldrar. Mina förälskar kände jag en enorm ilska för. Det gör jag inte längre, men jag har dom på armslängds avstånd och jag känner att jag konstant sätter upp en skyddsbarikär genom hårda bestämda ord och och djupa andetag. Jag tillåter inte mig själv att tro på att dom kan ändras även om jag dagligen säger till människor. Han/hon kanske har ändrats, ge dom en ny chans. Detta gör mig till en människa med dubbelmoral. Min far har mycket dubbelmoral. Tror inte han vet det själv. Jag kanske är mer lik min egen far än jag vill erkänna och därför så "hård"mot honom.
Eller är jag bara en elak människa?

Mina vänner är min familj. I min värld är inte blod tjockare än vatten. Även om jag kan avtunnas människor som känner Så. Jag tänker mig att det måste vara en fantastisk känsla.
Jag glömmer tyvärr bort att tacka mina vänner för det stöd dom ger. Alla skratten, tårarna, upplevelserna, överraskningarna, hjälpen, och mycket mer.
Tanken finns,  med orden kommer på något sätt aldrig över mig. Vilket är synd. Dom om något förtjänar att får tårar i ögonen av tacksamhet för att jag e tacksam. Dom om något förtjäna ett hjärtligt TACK. Ett TACK som man bär med sig genom livet, som berör en så pass djupt att det hjälper en att resa sig i svåra tider vid blota tanken...

Bara ett tack :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar